indienrapport

Fredag 27 april

Halvgnälliga dagar har man vart man är i världen. I dag är en sån. Mitt visa-kort vill inte funka och Palampur är en så liten stad att det inte finns någonstans att växla pengar. Min shoppingplaner kring fantastiska schalar och diverse presenter krympte raskt.

Men i morgon tar vi bussen till Dharamsala. Där kan jag växla mina dollar och så kan jag sätta tänderna i bankträsket nästa vecka. Så utlämnad till en liten plastbit man kan vara...

-den obligatoriska kl 17-åskan har uteblivit. Istället har vi haft en skön ledig eftermiddag i solen. Jag har läst ut Shantarams sista 942:a sida. Känns vemodigt att lämna en så fantastisk reskamrat.

Vi hade besök av tre tillfälliga, högljudda och rätt egocentriska volontärer på förskolan i dag. Deras behov av exotism och oförmåga att läsa av vad som var ok att göra, gjorde vår förmiddag ganska stökig. Vi var rätt slut när vi satt i bussen på väg hem. Jag försökte reda ut bankkortsproblemet efter lunch och gick miste om matlagningskursen. Men jag har receptet till de goda Samosas som gruppen gjorde och hängde väl med lite i utkanten av kursen, ändå.

Slutgnällt. Snart är det fredagspizza och sen dags att tvätta och packa för våran tur till Dharamsala i morgon. Vi blir fyra bastanta fruntimmer som ser fram emot den heliga staden. Bussturen tar ett par timmar och vi har prelbokat hotellrum och hoppas stanna över natten.

Och att Dalai Lama är hemma. Internet funkar bara fläckvis, så nån direkt lama-geografi-uppdatering har vi inte koll på.

På väg hem från affären i går fullkomligt vadade jag i får och getter. De vallas till och från byn varje dag. Just nu betar de av taggbuskarna i vår trädgård. När jag satt på entretrappen och läste dök en galopperande get med vridna horn upp och lekte tittut bakom jeepen med den mindre lekroade herden, som slog med sin käpp för att få koll på den ystre bocken.

Vi har också en vakthund, Kalo. Han brukar dyka upp vid nio på morgonen och sedan sova bort dagen framför vår port. Han gillar dock att bli kliad bakom örat och viftar på svansen när man pratar med honom. Vilket jag gör på engelska, insåg jag i dag. Språkförvirring...

23 april

Nu vet jag var John Cleese fick inspirationen till sketchen " the minstery of silly walks". Han måste ha varit vid Wagha Border vid gränsen mellan Indien och Pakistan.

Varje kväll anordnas en flaggceremoni som symboliserar vänskap mellan länderna. I ceremonin ingår att respektive lands militärer paraderar fram och tillbaka på respektive sida om gränsen, tydligt utsatt med jättelika grindar intill varandra. och som dom paraderar. nånting mittimellan janne långben och cleese. och gravallvarliga. dessutom har dom en hattprydnad som påminner om en utslagen solfjäder. oranga på indiska soldager och gröna på de pakistanska.

Vi såg en sån ceremoni i lördag och det var lite som att befinna sig mitt i mff-klacken. Det finns en publikarena på den indiska sidan och en på den pakistanska. och så en hejaklacksledare på bägge sidor. "hindustan, hindustan" skanderas på ena sidan, "pakistan, pakistan" på den andra. alla befann sig i ingenmansland, med portarna på var sin sida om oss.

Att notera. i den indiska klacken sitter män och kvinnor tillsammans. i den pakistanska har de varsin läktare. den ena brokigt färggrann, den andra vit eller grå.

Det var 40 grader varmt och solen bakade läktarna under sen eftermiddagstimme och de få utländska gästerna mest gapade åt spektaklet, och fotograferade förstås.

Bilresan till östra Punjab tog sex varma timmar. Under vägen dit funderar jag på alla uppmaningar som dyker upp skyltledes. "Save our lepards", uppmanar en skylt strax utanför hemstaden Palampur. ok - jag visste inte ens att vi hade leoparder.

"English vine and beer" pekar en skylt mot ett litet ruckel. Engelskt vin... njae, kanske inte, väl?

"Better late then ever" filosiferar en skylt längs kringelikrokvägen med stupen. Bra tänkt, men kanske inte så stort genomslag bland de bilister vi möter för just den uppmaningen, tycker jag.

Reklamskyltarna för diverse inrättningar är som regel solblekta, men påkostade. på en liten tegelhydda med vasstak har innehavaren av en hårsalong spikat upp en gigantisk skylt med bilder av leende, välfriserade västerlänningar och texten " Advanced haircuts".

I punjabs största stad Amritsar blir vi inkvarterade i ett svalt och hyfsat flådigt hotell. Petra börjar bli riktigt förkyld så hon får eget rum, medan Wenche och jag delar ett gigantiskt rum med en lika gigantisk fläkt i taket.

Efter flggceremonin vid gränsen far vi tillbaka till Amritsar och äter lunch på ett lindrigt rent hak, med klisterflottiga menyer och en toa man helst inte använder. Men "if you have to go, you have to go".

Maten är dock vansinnigt god. olika vegetariska röror, raita och rispudding till efterrätt. Allt för cirka 18 kronor. Vattnet till kostar typ 2 kronor.

Sen promenerar vi (och några tusen till) de få kvarteren till Det gyllene templet för att se det i kvällsljuset. Vi lämnar in skorna i en garderob och köper en inte särskilt klädsam orange liten schal att täcka håret med. sen promenerar vi barfota på gatan fram till tempelporten, där vi tvättar fötterna innan vi får gå in i en gigantisk rektangulär tempelgång. I mitten en stor bassäng och i mitten av den templet som upplyst i nattljuset glöder av de 100 kilo guld som domen är täckt med.

Det är tusentals människor på plats, men ändå lugnt och fridfullt. Några ber, några har somnat i valven, några köar för att passera genom templet. Vi betraktar det bara i kväll och ska återkomma i morgon för en längre visit.

Sen barfotapromenaden tillbaka på den skitiga gatan, och bil tillbaka till hotellet. Rejält slut efter en lång dag som började i ottan i Palampur.

Natten blev sömnlös, eftersom nån liten bacellusk inte trivdes i min mage. Men tack och lov hade det stillat sig på morgonen och efter en thefrukost for vi tillbaka till templet. Jag valde dock bort köandet till insidestitten och vilade i en tempelgång, vilket var extremt underhållande i sig. Sikher, hinduer, muslimer, alla i olika klädesvarianter.

En tonårig sikh som satte sig bredvid mig visade hur de hanterar sitt långa hår under turbanen. Halva håret, det understa flätas. överhåret kammas framåt och sätts i en knut i pannan. Sen läggs flätan från nacken och upp på huvudet, och så lindar de turbanen kring detta.

Jag är den enda vita personen på plats och får mycket och ogenerad uppmärksamhet. Det tas bilder, det skakas fram och det testas rätt många gånger om jag i alla fall inte kan prata lite punjabi. Någon familj försöker tom mata mig med medhavda grönsaksbollar, vilket jag på teckenspråk försöker artigt tacka nej till.

Sen besöker vi den park där massakern av hundratals sikher begicks 1919 och som blev starten på Ghandis non-cooperation movement, dvs passivt motstånd.

Därefter hade vi "freetime" för lunch och shopping före hemresan. Jag visste att Kanika skulle leta brudkläder och hängde med henne. Hängde är ordet, för vi tog en cykelrikscha som bara nästan höll ihop och fick klamra oss fast vid varandra medan tuc-tucs, bilar och lastbilar trängdes med oss på bensinosande gator.

I ett i stort sett stängt shoppingcente var tygaffären öppen och efter en del diskuterande hittade kanika en utstyrsel hon ska bära på festen efter bröllopet, som är den 25 juni.

Jag har nog inte riktig hämtat mig än efter chocken av svaret på min fråga om hur hon träffade sin blivande man. Hon, denna kloka, vackra 23-åriga kvinna är föremål för ett arrangerat äktenskap. Hon har träffat mannen tre gånger. Efter bröllopet måste hon sluta på Idex för att bosätta sig med maken och hans mamma i hans hemstad, där hon inte känner någon. Kanske kan hon få jobb som lärare, hoppas hon. Svårt att förstå och ta in.

Bilfärden hem var lång och het. om himachal är en mit uttryckt kuperad delstat, är punjab som Dalbyrakan hemma, fast med ökentemperatur. platt, platt och hett, hett. Vi belönas dock med en riktig Lejonkungenhimmel, när vi närmar oss hemtrakterna. Terassodlingar i solnedgång, en slingrande flod och småbyar med blinkande ljus.

Sen bara sängen. Efter ännu en dag med tusen intryck.

Idag en rolig arbetsdag. Vi genomförde våra föreslagna ändringar och hade delade grupper, med mkt mer koncentration och ro med uppgifterna för dagisgruppen. Efter det hjälptes vi åt att tvätta alla skitiga plastleksaker och ungarna var riktiga hejare i vår lilla produktionslina. Dom hjälper till med tvätten hemma, förklarade Ruchika. och det märktes i skrubbandet och sköljandet.

Vi hade vår första matlagningsklass i dag och lärde oss göra snackset Pakora, friterade grönsaker, lök och potatis och chai, theet som dricks kryddat med riven ingefära eller kardemumma.

Vår lilla engelsklektionsgrupp blir bara större och större. i dag räckte inte pennorna till för alla intresserade. Så himla kul med entisiasmen.

Sen har jag tvättat mina kläder, betittad av diverse apor på balkongen utanför. Dom här verkade mer vänskapliga än deras stora, håriga ledare. Dom satt mest och gosade med varandra när jag gick ut och fyllde på hinken med varmvatten. Nu är det dags för middag!

Fredag 20 april

Mötet med läraren gick väl sådär. Jag frågade min projektkompis Sue, som varit på förskolan i fyra veckor vad hon anser om läraren. "Lazy", svarade hon på bred eastendlondonengelska.

Och tyvärr är det kanske så att när vi är på förskolan, så är det vi som drar lasset. Läraren passar gärna på att småprata med den strida ström människor som passerar förskolan som ligger intill byvägen.

Hur som helst fick vi tillåtelse att göra en picknick med ungarna, och att tvätta leksakerna. Däremot får vi inte slänga de trasiga, oanvändbara grejer som fyller leksakslådorna. På min fråga vad hon har för pedagogisk ambition och vad vi kan göra för att hjälpa henne med det, vicklade hon bara indiskt på huvudet och tyckte att det är väl bra som det är.

Jag lyckades i alla fall få tillstånd att skapa en grupp i gruppen för fyraåringarna som ska börja skolan snart. Där kan vi mer fokusera på engelskprat och bokstäver. Men om och när Idex lämnar förskolan kommer ungarna att vara betydligt sämre rustade för skolan.

En flicka som varit trasigt och smutsigt klädd har bekymrat och i går gjorde Rushtika hembesök hos familjen på eftermiddagen. Dom bor sex personer i ett rum och flickans äldre bröder struntar i skolan, eller vill inte gå dit för att deras kläder är så smutsiga, svårt att veta vilket. oavsett graden av fattigdom är renlighet en dygd och när familjen gett upp det, är det illa. Men flickan är glad för sin stund på förskolan och det är en balansgång att prata hygien. Vi vill ju inte att de ska ta så illa upp att de tar henne från dagiset. I dag var hennes åttaårige bror med på dagiset, glad för att få vara med och leka. Han har fått tillåtelse att vistas där så länge han inte stör verksamheten.

På fredagar slutar vi till lunch, dvs vi måste skriva en veckorapport senast måndag morgon. Sue och jag skriver den i kväll - till pizzan som är campens fredagsmys. nötter, russin, öl och pizza. just like home... typ.

Så efter lunch beställde vi taxi och sju av oss for till the fabriken. Den sköts som ett cooperativ dit theodlarna kör sin skörd, den torkas osv och i en liten kiosk utanför kan man köpa världens finaste the. vilket vi förstås gjorde. för inga pengar alls.

Sen gick vi en guidad tur i stan. Norska Grethe som varit här sen februari har full koll på var man handlar allt från tyger till nötter och gav sina bästa tips. Värmen bakar och vi vilade fötterna på ett café med ännu en överjordiskt god mangolassi.

Jag kommer inte att ta med laptopen till Amritsar, vilket innebär att jag inte kommer att skriva dagbok förrän tidigast måndag i gen. Ibland är man bara upptagen med att uppleva.
Och ja, Anna, du kan dela bloggen med andra!

torsdag 19 april

Jag orkade inget skriva igår. Men har fått till stånd ett möte med "teachern" i morgon och fått Rushtica´s ok att föreslå en gemensam tvättdag för alla leksaker. Det känns skönt.

Gårdagseftermiddagen var lika rolig som den första dagens engelsklektioner. Tjejerna suger i sig kunskap, kan skriva och läsa, men slarvigt men fattar väldigt lite av vad som står i böckerna. Vi använder läseböcker för sjuåringar för att bättre nå förståelsen. Och tonåringarna läser glatt om snarkande hundar och kängurun Banjo.

i morse när vi kom till dagiset fick vi veta att två personer i området dött och att begravningsprecessionen skulle gå förbi, och att vi därför skulle hålla oss inomhus. Vi kände tydligt röken från likbränningen, bara ett kvarter bort, och när helpern sa att det var ok att gå ut igen började vi spela boll på gården.

Och just då gick begravningståg nr två förbi. En enkel träbår bars av fyra män. kroppen var svept i ett guldskimrande tyg och båren dekorerad med girlanger i såväl plast som av blommor. Bakom båren gick en lång rad allvarliga män. Ruschtika berättade senare att kvinnor aldrig deltar i begravningen, inte ens om det är make eller barn.

Jag ville göra nåt mer kreativt med ungarna än att ge dom färdigtecknade bilder att färglägga, så vi gjorde handavtryck med fingerfärg på alla ungarna, och lärde dem färgernas namn på hindi och engelska. i morgon ska vi sätta upp handplanscherna och fortsätta träna på färgernas namn med hjälp av dem.

Det är inte mycket vila på campen.

frukost 8, planering för förmiddagsprojektet kl 9, sen iväg till - i mitt fall- dagiset. Hämtning strax före ett, då vi äter lunch, hindilektion kl 2 och planering för em-projektet kl 3 och iväg kvarti i fyra. Halv sex är vi hemma och då är vi faktiskt lediga. Middag kl 7.

Kvällen går åt till att försöka komma ihåg vilka ord jag lärt i dag och att tvätta. Men i morgon ska jag till tygaffären och skräddaren. Det ska bli hur spännande som helst.

Den första helgen på campen ska vi till Amritsar och besöka det gyllene templet (googla!) Historisk mark. (start kl 06 lördag morgon med sex timmars bilfärd) Jag måste köpa en schal att täcka håret med, vilket krävs för kvinnor inne i templet. Vi ska också till gränsen mot Pakistan och se den sk flaggceremonin. Där får man inte bära med sig någon packning alls, inte ens kamerafodral, så känsligt är området.

Nu, när jag vant mig vid det något svalare klimatet, känns det aningen tungt att åter kasta sig in i hetluften. Senaste rapporten säger 34 grader varmt i Amritsar på lördag.

Och så Det skojigaste i dag... Vi lärde oss djurnamn i dag. Gissa vad björn heter... Balooo, förstås. Och elefant - Haathi. Alla som kan sin Djungelboken fattar.

Eftermiddagens engelsklektion var lika upplyftande som alla hittills varit. Svårigheten är att hitta rätt nivå för gruppen. De skriver perfekt, men är blyga för att prata, och förstår som sagt mkt lite. Eller möjligen förstår de mer, men vet inte hur de ska uttrycka det. Jag fick två röda rosor och en vit av de förtjusande tjejerna. Lite svårt att hantera den dyrkan vi utsätts för, Wenche och jag, men tänker att nyhetens behag blir väl vardag för dem.

Nu dalar solen över bergen och det är aningen svalare. Strax middag. Vi äter tre mål om dagen och dieten är rätt långt ifrån den mer GI-baserade jag kör hemma. Mkt bröd, potatis, ris. Men också fantastiska bön/linsgrytor, aubergineröror och färsk mango, papaya eller ananans till varje middag. Nu har vi också börjat få rejält med tomater till middagen, vilket magen gillar.

Härom morgonen fick vi friterat vitt bröd med currypotatisfyllning. fantastiskt gott. Och med tanke på värmen och då många timmarna mellan målen krävs kolhydraterna. Vi dricker kranvattnet om vi vill - jag vill inte, men det kommer friskt från bergen och anses bland det bästa i landet. Ett skäl till att theodlingarna är så många här. I morgon, fredag, har vi inga em.projekt, så efter skrädderiet ska några av oss åka till the-makeriet. Kanske handlar vi lite Kanghra.

Jag ska också köpa extra par flipflop för inomhusbruk. Det är kallt på stengolvet och särskilt i badrummet. Samt köpa kaffe. Nu skriker kroppen efter koffein. Chai-theet är gott med kardemumma, mjölk och socker. Men det är ju inte kaffe...

Palampur 17 april

En omtumlande dag. Först dagiset. Tio-tolv barn är registrerade, men man vet aldrig hur många som kommer. De har exvis inga regnkläder, så regniga dagar kan det hända att de stannar hemma. Det finns en "teacher" och en "helper" som kokar gröt till barnen och hjälper dem på toa. Dvs det finns ingen toa, utan när vi har en paus drar helpern med sig barnen till hörnet av den stenlagda gården, där de går på toa vid en mur.

Samlingsplatsen är en cementgård under tak, där smutsiga dukar läggs ut och där vi sen samlas, leker, läser abc på hindi och engelska och där de sen leker med smutsiga och trasiga plastleksaker som förvaras huller om buller i en stor plastkorg. jag behöver uppdatera mina kunskaper i engelska ramsor, inser jag. Liksom fundera över hur detta kaos på ett enkelt sätt skulle kunna vara renare. Det måste väl inte vara smutsigt bara för att det är fattigt, tänker jag.

ungarna är ljuvliga, som små barn ju kan vara. nyfikna och påflugna, blyga och oåtkomliga. Och dom stirrar länge på den där nya mänskan som dykt upp i deras vardag.

Efter lunch är det mer hindilessons. Jag anser mig vara hyfsat språkbegåvad, men detta språk saknar helt referensramar i såväl uttal som grammatik. vi kämpar med artighetsfraser och trasslar in oss i vad onklar och aunties heter beroende på vilken av föräldrasidan de tillhör.

Solen gassar och huvudet är fullt av intryck när det är dags att ladda om och bege sig till engelsklektionen för flickor och unga kvinnor. Kanika från Idex som driver projetet förvarnar om att det ibland bara dyker upp nån enstaka individ. De lovar att komma, men fastnar i hemarbete eller annat föräldrarna eller maken ställer krav på.

och när vi anländer är inte en kotte där. Kanika går runt i husen och raggar elever och några småpojkar springer före och skvallrar om att det finns främmande kvinnor på plats.

Och efter en stund trängs 13 tjejer i olika åldrar på de två filtarna Kanika lagt ut. De skriver lydigt prydlig engelska, men förstår inte riktigt innebörden eller grammatiken. De talar engelska mycket sämre än de skriver. Men även de är bedårande och efter en timmes skrivande och pratande kommer de fram till mig och säger "i like You, i will come tomorrow" . Kanika konstaterar att med så stort intresse måste vi fixa en bra förberedelse till i morgon.

Helt slut gör jag sen ryggyoga på mitt rum, andas och tittar på de vita topparna. Har börjat landa lite och samtidigt inse att jag är här, inte hemma med mer rimliga avstånd till nära och kära. Drömde om mina goa ungar i natt och vaknade med saknaden.

På campen är det oroligt. Uppbrottsstämning eftersom några trotjänare som varit här under vintern och våren åker hem i morgon. Halva gänget är dessutom gravt dagen efter. En tidigare volontär från Norge gifte sig i går med en indisk projektledare från Idex. Jag har bara sett bilderna och förstår att inramningen är väldigt nära prinsessbilden av "Tusen och en natt". Festen pågick tills strax innan vi andra åt frukost.

agra 14 april

Frukost kl 06.30. Kaffe! Det första sen i måndags. ägg, och rostat bröd. Sen packar vi in oss i jeepen tillsammans med nya reskamraterna Lindsey från usa och florian från schweiz.

Taj Mahal. Wow. Punkt. Allt är redan sagt eller skrivet av andra.

Sen tuctuc till Agra Fort, ett av världskulturarven. Tycker lite synd om fortet för efter TM är allt lite beige. och det är det ju egentligen - verkligen inte. Värmen gör sitt till i vår njugghet. En pikant detalj är att när vi pustar ut i en tempelgång får jag oväntat sällskap - familjer avlöser varandra, placerar sig bredvid mig och fotograferas.

Agra är, liksom Jaipu,r delvis ökenregion. Men stan är så jobbigt mkt skitigare att vi väljer att vänta in tågavgången i den svalare hotellreceptionen.

Tåg är ett billigt färdsätt för indiern och det märks. Den heta perrongen är lika folkträngd och kaotisk som alla andra publika platser vi upplevt. Men tåget kommer nästan i tid och stannar exakt där vagnarna förväntas vara. Vi har första klass sovvagn, vilket ger vissa förväntningar. Vilket man ju inte ska ha.

sovkupeerna är öppna ut mot en passage, bara avdelade med draperier. Vi har fått tipset att låsa fast väskorna och har köpt kedjor på stationen för ändamålet. Vår idexeskort, Pankaj, påminner oss om att ha full koll på bagaget hela tiden, innan han försvinner iväg till en annan,billigare, sovvagn.

Vi har fått matsäck från hotellet och äter god dal (lins/böngryta), ris, chapatibröd och kumminstekt potatis. En banan är efterrätten.

och snart är alla i kupén som en enda stor familj, där vi utgör det mer exotiska inslaget. Alla är väldigt hjälpsamma och jag försöker lära mig räkna på hindi ihop med en pojke i nioårsåldern, som samtidigt använder mig för att lära sig göra detsamma på engelska. tvättäkta win-win.

Indiens järnvägsbolag är världens största arbetsgivare. och raden av män som springer i korridoren är imponerande. tomatsoppemannen, chaimannen, de två städarna som dyker upp varannan timme, bäddningsmannen, vattenflaskemannen, chips-och-godis-mannen - och konduktören förstås. som för säkerhets skull har en assistent med sig.

toaletten vill jag helst glömma. men indiska män tycks ha lika svårt som män världen över att pricka rätt. och när de tröttnat på att försöka, använder de handfaten. det gick åt rätt mkt desinfektionssprit under natten...

Resan till Himachal ska ta ungefär 14 timmar. Man flyger sträckan på ungefär en timme, tänker jag när jag slutligen korvat in mig i bädden med ryggsäcken bakom huvudkudden och passpåsen tryggt under tröjan. Enligt Pankaj är det vanligt att tjuvar hoppar på tåget vid stoppen under natten, gör en raid bland de sovande och hoppar av igen innan tåget hunnit gå. Trots att vi alla tre är dödströtta av alla intryck har vi svårt att somna. jag har pannlampan på och fortsätter läsa "shantaram". (tack för lånet, ulf. bästa boken att läsa "på plats").

söndag 15 april

när jag stelt vacklar ur mitt nattläger och tittar ut blir jag först jättebesviken. landskapet ser likadant ut, platt och ointressant. men sen ser jag skillnaden. jorden är inte längre bränt röd utan bördig svart mylla, fälten vajar av gyllene säd, platanerna orkar växa sig höga och vegetationen påminner om den vid norra medelhavet: pinjeträd, bambusnår, bouganvilla i ilsket cerise, mattor av violfärgsblommande mynthor och oregano, blommande amaryllis och hibiskus, bananträd och ännu mera bambu.

sen ser jag den dimmiga silhuetten långt bort och får en ilning i magen. där är himalaya!

vi trillar av tåget på sömniga ben och tas emot av Sunil, vår chaufför till Palampur. inte så lång, puh, tänker vi som börjar bli lite trötta på bilfärderna.

men de knappt tio milen tar fyra timmar att köra. vägen är så snirklig att man nästan möter sig själv i kurvorna. Sunil gillar dessutom att köra om bilar, gärna i skymda kurvor eller uppförsbackar. Men inte en enda gång blir jag nervös. börjar förstå den indiska trafiken, där alla jobbar praktiskt för att det ska flyta." ibland flyttar jag mig lite, ibland du.#

lyhördhet och bra bromsar är nog de främsta förutsättningarna för en bilförare här, tänker jag. vi äter medhavd frukost på ett "cafe", dvs stampat jordgolv och några plastbord under ett plåttak.

och medan vi skumpar, svänger, kränger vidare befinner jag mig plötsligt i bergådalbanan på Tivoli i Köpenhamn. varje gång jag åker den skrattar jag högt och så känns det nu. jag har lämnat över allt ansvar till någon annan och bara njuter tryggt av att bli kringslängd utan kontroll.

Men det är ändå skönt när vi börjar klättra sista biten upp mot palampur 1250 möh. aporna kantar vägen och framför oss tittar himalayas vita massiv fram mellan molnskyarna.

vi välkomnas enligt seden med ett lyckoband och en färgbindiprick i pannan. sen information och rundtur och äntligen uppackning. eget rum, eg fyrabäddsrum med eget badrum + balkong med utsikt mot bergen blir min hemvist de kommande sju veckorna.

vi är lätt runda under fötterna efter att ha varit på rullande väg i nästan ett dygn och slukar lunchen och försvinner sen var och en till sitt rum för nervarvning en stund. vi varnas för aporna. man ska inte titta dem i ögonen om man möter dem på promenad, det triggar aggressiviteten. vi ska inte heller käka ngt på balkongen, för de känner lukten och kommer hoppandes upp.

en volontär som somnade med balkongdörren öppen vaknade av att en apa var inne i rummet och slet i hans packning där han hade en öppnad chipspåse.

vi har fått en guidad tur i palampur med 40 000 invånare. nu hittar jag till bankomaten, polisen, sjukhuset och alla fantastiska tygaffärer. att köpa sig en sari i fin kvalitet kostar runt hundralappen... nåt för midsommarfesten, kanske...

sista vägen upp till campen går genom theplantagen. här odlas det som anses som världens bästa the, kangrathéet.

jag har köpt tvättmedel i byn och ägnar tiden fram till middan med att tvätta mina reskläder. två hinkar och en liten skopa är såväl dusch som tvättmaskin. varmt vatten hämtar vi i en kran på husgaveln.

middag innehåller sensationen tomater. jag har inte vågat äta färska grönsaker i de heta regionerna, men vet att här är de sköljda i filtrerat vatten och frossar i tomatsallad till grönsaksgrytan. har nu träffat de andra volontärerna, de flesta kvinnor i min ålder eller äldre. sarah från irland är här för tredje året, nu som pensionär med möjlighet att stanna längre.

i morgon ska vi få en rundtur bland projekten och ska sen bestämma var vi vill jobba, inom dagis, skola, dagverksamhet för handikappade eller allmänt undervisning för unga kvinnor som slutat skolan när de gifte sig (ibland före tonåren).

13 april

tidig morgon. Halv nio sitter vi i Idex bil med Gophal bakom ratten. klockan ska bli åtta på kvällen innan han kört oss färdigt.

första turen går till Amber Fort, där jag gör dagens första zoologiska bekantskap. jag har klivit ur bilen nedanför fortet för att ta en panoramabild över bergen när en man med flöjt hejdar mig.

"wonna se dance?", frågar han. och när jag förmodligen ser så dum ut som jag känner mig, stoppar han ned handen i sin påse och lyfter upp en kobra. jag ville inte se den dansa...

(versalknappen funkar bara sporadiskt...)

fortet är ett palats och en nyttig påminnelse för oss västerlänningar att andra också varit smarta. air condition fixade dom för månghundra år sen genom att låta det kalla bergsvattnet rinna genom vattenfall och små stenlagda kanaler inomhus. maharadjorna alltså. gemene man hade andra förutsättningar.

vår guide är påläst och lotsar oss skickligt förbi alla försäljare. fint, tänker jag tills vi kör vidare till den gigantiska presentshop där han förstås har sina kompisar. jag undviker att köpa den vackra persiskt knutna silkesmattan som förstås är extremt prisvärd, men som inte får plats i min lilla packning.

lunch på idex, och sen dags för den 5 timmar långa bilfärden mot Agra. landsbygden är om möjligt ännu en helt ny och annan värld. hyddor, bufflar, buffelskit, osannolika mängder människor i bymarknader, nakna heliga män som promenerar längs motorvägen och ett präktigt skyfall - som dödar hundratals papegojor. de faller som gröna nystan mot döden på motorvägen.

man måste nog tro på ett liv efter döden för att vara helt bekväm i indisk trafik. min svenska trafiksäkerhetshjärna grunnar på vad vattenplaning heter på engelska när Gophal glatt kör alldeles för fort på den ökensandsbelagda vägen som snabbt fylls till långa bassänger.

och om det känns galet att färdas på vägen dagtid, är det inget mot upplevelsen efter mörkrets inbrott. vi möter cyklister utan lyse på fel sida av vägen, barn leker obekymrat cm från bilarna som tutar och kör för fort och traktorer, gående ungdomsklungor, rikschor, mopeder, livsfarligt lastade flak trängs på vägen.

helt slut släpps vi av vid ett hotell i Agra. jag ska få ett eget rum, som visar sig ha både fungerande badrum och tv. njuter indiska reklamavbrott i obegriplig töntsåpa medan jag skriver detta, nyduschad och nästan utan turkos färg under naglarna.

12 april

Upp tidigt. Vi äter lätt frukost på chai, en liten banan och sen iväg. Vid närmsta affärscentra hejdar vi en tuctuc...å prutar på priset igen. För motsvarande 60 kronor blir tuctucen+chaufför vår för de närmaste tre timmarna.

Första destinationen är Galta Temple, en mil utanför Jaipur. Vi färdas genom gatumarknader där grisar, getter, kameler och kor vilar sig framför stånden och slumområden med täta plåtskjul. Vägen är smal och slingrig och ibland får man en kosvans viftande i ansiktet i baksätet på den öppna tuctucen. Ofta väjer chauffören för korna, som ju står där dom står... och i en kurva står en ståtlig apa och liksom visar upp sig.

Hans hundratals släktingar visar sig på vid templet, som också kallas monkey temple. Högst upp i en dalgång i en klyft in mot berget ligger det som från början var yogamästarnas plats. Hit reste människor för att praktisera yoga och hedra gudarna.

en "templeman" visar var vi ska ta skorna och leder oss in i ett bönerum fyllt av girlangprydda porträtt av gudarna och välsignar oss med ett band runt handleden i rött och guld, lite jasminolja på handen och en målad bindi i pannan. Efter ett svep med en påfågelfjäder är vi "blessed".

Platsen påminner om Konungarnas Dal i Egypten, men med tempelbyggnader längs hela klyftan upp mot toppen av berget. Aporna hoppar runt dresserade av en monkeyman som vill ha pengar för bilder när han matar dem, och ägnar sig åt omfattande gruppsex framför våra fötter.

Jag förbannar att jag inte har mynt när jag ser kobössan. Där kan man helga korna med sitt bidrag...och jag tänker att det kanske kan gynna min kontakt med djuren. Men Petra tröstar mig med att det är bättre att utsätta sig än att be. Och på väg tillbaka till tuctucen som väntar utanför tempelområdet låter jag en av korna nosa på min hand. Minsann!!

Efter en halvtimmes färd parkerar vi på en dieselosande parkering utanför Laxmi Temple, dit hundratals indier sökt sig. När vi går in i det svala marmorpalatset pågår mässa och alla besökare välsignas. Två gånger samma dag!

Det är dåsigt varmt och redan innan vi börjat vår kurs på Idex kl 12 har tre flaskor vatten gått åt. Vi utsätts för en puppetshow med bara vi tre som åskådare. Förväntningarna på vår förtjusning är uppenbar - och inte minst förväntas vi handla av gruppen efteråt. Jag, som ändå tänkt köpa en elefantgirlang, köper oss fria.

Efter lunch med ännu en vansinnigt god vegetarisk gryta, målar Rhonka våra händer med henna. Hon är 21 år och har, tvärtemot många flickor i sin hemby, flyttat till stan och börjat jobba. Hon är alltiallo på Idex och är glad över tillfällena att träna på sin engelska. Kokerskans femåriga dotter underhåller oss alla under tiden med sin blotta närvaro, nyfikenhet och uppenbara lycka över att bli fotograferad.

Jag hann också lära mig sätta ihop en sari innan det var biodags.

Bollywood - ja vad ska man säga... en blandning mellan saturday night fever, jönsonligan,pigromaner från 40-talet och karate kid. Nåt sånt, kanske. Och en oerhört engagerad biopublik. Filmen, The Full House hade premiär förra veckan och är oerhört populär. Publiken kan sångerna och sjunger med i dansnumren. Männen på vita duken är väldigt macho och deras damer ständigt nysminkade, även efter skeppsbrott på öde ö. Klädkoden tycks vara ju mindre desto bättre.

Petra träffar några volontärkompisar från Goa i kväll, så Wenche och jag äter Ano´s goda gryta. Denna gång från sydindien med cocoschutney och ångkokt risbröd. Efter middagen visar hon några av de armband hon designat och berättar om de olika smyckesymbolerna. Alla gifta kvinnor har tåring. om mannen dör tas den av. Gifta kvinnor har också gärna en färgpudring i håret och bangles, armband. Ojämt antal armband innebär olycka - utom sju. Så många ska bäras under bröllopet för maximal lycka i äktenskapet. Men mode och västerländska influenser bryter in och förändrar symboliken. Nu har de flesta bangles och tåringar oavsett civilstatus.

onsdag 11 april

Venche och Petra tog en morgonpromenad, jag gjorde min ryggoga och tvättade upp mina använda blusar. Redan kl 8 är värmen kompakt och efter en kort stund kan jag plocka in den torra tvätten igen. En liten mus vill flytta in till oss när vi dricker morgonchai, men tre beslutsamma kvinnor får den på flykt i stället.

Vi har fått banan till flera mål. Små, söta bananer som passar perfekt att sparka igång livsandarna med. Värmen är hård och det gäller att dricka mkt och äta lite salt och socker för att inte torka ut. 6 liter vatten gjorde jag slut på igår.

vi beslutade oss för att vi sett nog av Idex källarrum och för lite av Jaipur. Efter lite förhandlande med de allvarliga männen får vi ledigt i morgon förmiddag för expeditioner på egen hand. det känns skönt.

Varannan 15-årig flicka i Rajahstan gifts bort. På landsbygden är de ofta ännu yngre, ibland nio, tio år. Giftemålet blir också slutet för deras skolgång, eftersom allt tid ägnas åt maken och hushållet.

Detta vill organisationen Saarthak ändra på. En av socialarbetarn sen flera år beskriver projektet de driver för att höja kvinnors status och därmed möjligheter att utbilda sig. Tre luttrade 50+ västkvinnor häpnas över de storslagna planerna och övertygelsen att det "bara" krävs support från myndigheterna för att fixa jämställdhet i Indien. I stället ler vi uppmuntrande och önskar lycka till.

Sen önskar jag att jag hade de 60 000 kronor som saknas för den mobila skola de vill starta för att fånga in kvinnor/flickor på landsbygden. ..

Vi klämmer in oss i den lilla Idexbussen och far i väg med tutan i högsta hugg mot frukt och grönsaksmarknaden. Vi gör först ett stopp i Saarthaks lilla skollokal i slummen, där vi erbjuds att få en indisk traditionell dräkt uppsydd på ett dygn. Urvalet är inte så stort och inget tyg lockar så vi avböjer. längst in i lokalen undervisar volontärer barnen från slummen i hindi och engelska med hjälp av bokstavsskyltar.

Sen är det dags för prutningspremiären. Vi släpps av vid den stora marknaden, Bapu Bazaar, döpt efter Mahatma Ghandi, som kallades bapu, dvs fadern.

Allt finns, och alla vill sälja. Och allt finns speciellt för just mig. tänka sig. Eftersom jag bara tog ett par byxor med mig hittar jag två par luftiga ökenlämpliga brallor och prutar så gott jag kan. 36 kronor totalt. Samtidigt som jag förväntas pruta skäms jag - eftersom jag utan bekymmer kan betala det dubbla, som var utgångsbudet.

Svårt att hitta balansen i det som förväntas och det som känns moraliskt rimligt.

Byxorna är randiga i starka färger och när jag kommer tillbaka hem till Mittels sköljer jag upp dem. Och belönas med turkosa händer. Den kraftiga tygfärgen går inte bort, så nu ser jag skitig ut i detta land där händerna ska hållas rena...

10 april delhi/jaipur

vaknar av ett mäktigt åskväder och strilande regn. Duschar med hjälp av hink och skopa, vilket ju faktiskt funkar. På gästhustaket sitter redan Petra från Tyskland och Venche från Norge och dricker chai, starkt the med mjölk, nystött kardemumma och socker. Vi tre utgör hela gruppen för tillfället. Fler tillkommer i Jaupur, får vi veta.

Efter en grundlig information med färdigtryckta instruktioner om" peculiar indian behavior, lika farting and so on"...packar vi in oss i den - guskelov ac-utrustade bilen. Det är 40 grader när vi lämnar ett tutande Delhi bakom oss. Motorvägen mot Rajahstans huvudort Jaupur fylls av bilar, rikscshor, traktorer i fel körriktning, mopedister med flera passagerare - någon pratar i mobil samtidigt, några kor längs väggrenen och getter, tungt lastade kameler ... och en bedårande elefant. också i fel körriktning.

Efter ett par timmars resa stannar vi för kombinerad "uppfräschning", läs toabesök, och lunch. Att kliva ur bilen är att stånga kroppen mot ett hett lufthav. Vi tappar andan och småspringer i chock in i den ac-tempererade restaurangen där första kontakten med "hål-i-golvet-toa" uppenbarar sig. Levde utan problem med såna under lång tid i Grekland. Men det var 30 år yngre knän sen...Blänkande porslin, inga problem - värst är språngmarschen tillbaka till den svalare bilen.

Vi äter medhavd matsäck som Sudha lagat, currydoftande potatis och burribröd. Dessa kryddor gör mig lycklig. Vill lära mig trolla indiskt själv och hoppas få chansen på vår camp.

Två timmar till, halvsovande, innan vi plötsligt fastnar i en poliskontroll utanför Jaupur. Ahnan har kört i 60 där bara 40 är tillåtet och han får böta, men rycker på axlarna.Rajahstan har egna fartgränser.

Vi passerar palats vid sidan av skjul i plåt och plast på de allt smalare gatorna innan vi når Idex kontor. Många män på plats, många stora ögon och nyfkenhet. Men också leenden och blomkrans runt våra halsar.

Sen är det dags för ny information. Omständligt förklarar de först vilken information vi ska få för att sen leverera den. Sen får vi veta vilken ny information vi ska få - och sen levereras den. Stenciler och scheman. Det går mkt tid till omständlig formalia för ngt vi vuxna kvinnor hade läst oss till på en kvart och möjligen haft några följdfrågor till.

Möra i kroppen släpps vi slutligen iväg till vår gästfamilj. Vi tre delar ett rum med badrum 50 meter från kontoret hos familjen Mittel. Författare och lärare är mannen i huset, smyckedesigner kvinnan. Två pojkar far runt fötterna på mamma Anu som tar emot med chai och vänliga frågor. Vi visas runt i huset som delas med makens brors familj en trappa upp. Just nu även farmor och farfar. Nyfikna grannbarn fyller huset medan vi försöker ta in all information om familjen och hemmet.

Sen får vi middag, som Anu lägger upp för oss, vegetarisk gryta, ris, mangosås, chilipicklad paprika, papadambröd och chipatibröd. Makalöst gott. och mycket. Först när man tackat nej tre gånger, tas man på allvar.

En dusch och sen sängen. Läser vidare i min lånade "Shantaram", så perfekt att ta del av i Indien. Sängen är stenhård, vilket passar min ömma rygg. Trots hettan somnar jag och sover gott ända till klockan sju.

9 april kl 23 Delhi

det första som slår mig är inte värmen, konstigt nog - för omedelbart utanför flygplanet rinner svetten. Nej, det är att dom valt heltäckningsmatta i hela flygplatsbyggnaden. i 70-talsmönster.

Förgäves letar jag i raden av mottagningsskyltar, men ingen idexprepresentant finns på plats. Men slutligen dyker Ahnan och Sudha upp, han med den efterlängdatde skylten och hon i guldglittrande röd sari. Sen får jag kortversionen av trafikhelvetet i Delhi under den kvart det tar att köra till gästhuset.

- det finns 6 miljoner bilar i Delhi, berättar Ahnan.

Och det är tydligt att alla använder tutan som kommunikationsmedel...

Mitt rum denna första natt i Indien är ett fyrabäddsrum för mig, med snurrande fläkt i taket och badrum - med riktig toa. En mygga i badrummet ger mig lätt panik och jag sliter upp myggnätet. Det vill inte riktigt fästa i sängbottnen i ovanslafen och det slutar med att jag sover oroligt inlindad som en kåldolm i nätet.