Den viktigaste resan
Fortfarande lätt tidsförvirrad sitter jag vid mitt köksbord i mitt hem där allt alltid fungerar; varmvatten, el, internet, min makalösa kaffemaskin. Nyduschad, mätt och utan ofrivilliga husdjur.
En annan värld än den jag lämnade i går natt.
Åk, säger jag till den som läst min blogg och möjligen tänkt tanken. Åk, andas djupt, var mottaglig och ödmjuk för att det finns andra sätt och lösningar än dom vi tycker fungerar bäst. Jag lyckades inte alltid med det.
Men jag vet att jag gjort skillnad. På flera sätt; bara genom att vara vit engelskspråkig kvinna på plats är jag ett statusargument för föräldrar att låta sina barn gå till dagis. Engelskkunskaper är hårdvaluta i det Indiska samhället.
Jag drev igenom förändringar på dagiset, som skapade arbetsro och gav utrymme för barnen att utvecklas. Och när jag visade föräldrarna vilka framsteg deras barn gjort med engelskt alfabet, kom mammorna till våra engelsklektioner på eftermiddagarna.
Jag slet för att 8-årige Rahoul skulle till skolan i stället för att hänga på dagis med sin lillasyster. Smutsigast, trasigast ville han inte gå dit. Men efter två hembesök hos familjen och dagliga påtryckningar var han en dag borta. Hans mamma berätade att han gått till skolan. Och det fortsatte han med.
Min sista arbetsdag som engelsklärare, när jag som vanligt gick den solheta, dammiga vägen till undervisningsplatsen, hörde jag nån ropa; madame jii, efter mig. Och det var Rahoul som kom springande med skolväskan flaxande. Hans vita skjorta var renare än något jag nånsin sett honom klädd i och han hade glada ögon. Den synen kommer jag att bära med mig. På ömsom stapplande hindi, stapplande engelska pratade vi en stund innan han flaxade vidare hem.
Just nu vill jag återvända en dag, men vet ändå inte om det kommer att bli så när tiden bleker intrycken. Oavsett är det den viktigaste resan jag gjort.
Delhi dallrar
Har skrivit ett laangt dagboksinlagg i min dator - som inte vill ansluta till wifin har. Avskedsdagen beskrivs darfor vid senare tillfalle.
Har sovit, duschat, atit, sovit igen (eftersom jag inte gjorde det paa niotimmarsturen hit till Delhii natt eftersom vi inte hade ratt biljetter). Traffat de nya volontaarerna pa veg till Himachal och...inte gjort saa mycket mer. Men nu, i mellanlandet, borjar hemlangtan gora sig pamind. vill vara hemma. nu
Far dock vanta ytterligare ett och ett halvt dygn. ok det med.
Det ar 47 osannolikt varma grader ute. Vi bor i en bastu helt enkelt. Tur man er halvfinne.
Gråt och pilsner
Palampur 1 juni
Avskedets dag. Eller ja, egentligen började det redan i går. Pooja bjöd in mig och Olivia på chai och vi blev sittandes där i stället för att ha engelsklektion – fast det hade vi ju egentligen där. Hon och hennes unga svägerska visade bilder från födelsedagskalas och bröllopet där svägerskan var brud, för tre månader sen. Båda har haft ”arranged marriage”, dvs föräldrarna bestämmer vem de ska gifta sig med. Jag hade dessvärre inga bröllopsbilder att visa (borgerligt bröllop från 1987 med gravid mage hade oavsett känts lite fel...)
Jag hade inga presenter egentligen, skrev ett brev till pooja med förhoppningen att hon håller liv i engelskkunskaperna så att hon nästa år ska kunna lära mig laga indisk mat och förklara på engelska hur hon gör, gav några vykort från malmö och nötter, russin. Sen grät vi.
I dag hade jag inte tänkt göra ”grande finale” på dagis. Men barnen visste, och deras föräldrar. Som hämtade i vanlig ordning och önskade mig lycklig resa och hoppades att jag kommer tillbaka. Jag lät Varsha klättra på mig som vanligt och grät, klappade Inderjeet på huvudet och grät. Busade med Anmol och grät och fick slängkyssar av Rachit och hans mamma och grät ännu mer.
När läraren sen höll ett litet tal och berättade hur mycket hon lärt av mig och vilken briljant lärare jag är, grät jag ännu mer. Ja, det blir lite tjatigt, men sån är dagen. Amman kramade hårt om mig och vi tog ett ordlöst avsked, bara höll våra händer mot hjärtat och nickade leende, gråtande igen.
Sen spelade Sunil, tack och lov bollywooddisco på hög nivå för att få mig att ändra sinnesstämning i bussen på väg hem. Där vi stoppades vid ett tempel och fick rosenvatten och färsk frukt.
Jag fixade alla rapporter efter lunch och sen hennafärgade Ruchika mina händer medan vi pratade om hur vi haft det i sju veckor. Och grät lite till. Designen var Jagdesh och han var mkt nöjd med resultatet. Jag med.
Vi tog en promenad till palampur i hettan, anne och jag. Hon blir kvar till oktober och pratar redan om att hitta ett jobb på riktigt här. Hon är trött på apotekarjobbet i tyskland.
En mangolassi på joy, några inköp och en tuctuc hem igen till middagen. Fredag är pizza, pommes och chokladtårta. Vi drack dessutom en öl till maten. Och sen hade gosingarna april, olivia och maisie fixat lite chips, mango och choklad och vi spelade kort till sent. Och drack lite mer öl. Det behövdes en dag som denna. Anne och jag satt en stund ute på uppfarten och bara tog in kvällsbrisen, månen och stjärnorna. och en mungo som kilade förbi.
