indienrapport

Palampur 1 juni

Avskedets dag. Eller ja, egentligen började det redan i går. Pooja bjöd in mig och Olivia på chai och vi blev sittandes där i stället för att ha engelsklektion – fast det hade vi ju egentligen där. Hon och hennes unga svägerska visade bilder från födelsedagskalas och bröllopet där svägerskan var brud, för tre månader sen. Båda har haft ”arranged marriage”, dvs föräldrarna bestämmer vem de ska gifta sig med. Jag hade dessvärre inga bröllopsbilder att visa (borgerligt bröllop från 1987 med gravid mage hade oavsett känts lite fel...)

Jag hade inga presenter egentligen, skrev ett brev till pooja med förhoppningen att hon håller liv i engelskkunskaperna så att hon nästa år ska kunna lära mig laga indisk mat och förklara på engelska hur hon gör, gav några vykort från malmö och nötter, russin. Sen grät vi.

I dag hade jag inte tänkt göra ”grande finale” på dagis. Men barnen visste, och deras föräldrar. Som hämtade i vanlig ordning och önskade mig lycklig resa och hoppades att jag kommer tillbaka. Jag lät Varsha klättra på mig som vanligt och grät, klappade Inderjeet på huvudet och grät. Busade med Anmol och grät och fick slängkyssar av Rachit och hans mamma och grät ännu mer.

När läraren sen höll ett litet tal och berättade hur mycket hon lärt av mig och vilken briljant lärare jag är, grät jag ännu mer. Ja, det blir lite tjatigt, men sån är dagen. Amman kramade hårt om mig och vi tog ett ordlöst avsked, bara höll våra händer mot hjärtat och nickade leende, gråtande igen.

Sen spelade Sunil, tack och lov bollywooddisco på hög nivå för att få mig att ändra sinnesstämning i bussen på väg hem. Där vi stoppades vid ett tempel och fick rosenvatten och färsk frukt.

Jag fixade alla rapporter efter lunch och sen hennafärgade Ruchika mina händer medan vi pratade om hur vi haft det i sju veckor. Och grät lite till. Designen var Jagdesh och han var mkt nöjd med resultatet. Jag med.

Vi tog en promenad till palampur i hettan, anne och jag. Hon blir kvar till oktober och pratar redan om att hitta ett jobb på riktigt här. Hon är trött på apotekarjobbet i tyskland.

En mangolassi på joy, några inköp och en tuctuc hem igen till middagen. Fredag är pizza, pommes och chokladtårta. Vi drack dessutom en öl till maten. Och sen hade gosingarna april, olivia och maisie fixat lite chips, mango och choklad och vi spelade kort till sent. Och drack lite mer öl. Det behövdes en dag som denna. Anne och jag satt en stund ute på uppfarten och bara tog in kvällsbrisen, månen och stjärnorna. och en mungo som kilade förbi.

Palampur 31 maj

En snopen dag. Jag hörde regn i natt och var lite lycklig eftersom det skulle kunna innebära lite svalka. Men det var inte regn, det var varmvattenberedaren som gått sönder...

Så vi blev utan morgondusch. Sen gick elen. Och när vi skulle planera dagens jobb fick vi veta att hela delstaten strejkar i protest mot de höga bränslepriserna. ALLA strejkar.

Så nu sitter jag här och försöker formulera alla tankar från gårdagen.

För just när man tror att man sett det fattigaste och skitigaste av barn, dyker fyra nya barn upp på dagis. Deras föräldrar jobbar tillfälligt i trakten med skörden och de har automatiskt rätt att få plats på närmsta dagis – som råkar vara vårt. Barnen, tre pojkar och en flicka har ytterligare fyra syskon som jobbar med föräldrarna. Ingen av dom vet hur gamla dom är och ingen av dem har varit i närheten av en skola, trots att flickan måste vara runt 11-12 år.

Dom har kläder som inte ser ut som kläder, lappat, trasigt och i obestämda färger. Två saknar skor, en pojke har alldeles för stora och varma gympadojor och den fjärde hålslitna flipflops. Dom kliar sig intensivt i tovigt hår och hudfärgen är närmast grå.

Allt dom gör, gör dom storögt, intensivt och girigt – lyssnar, repeterar engelska ord och bokstäver, leker med dockor, klossar och bilar och äter.

Dom berör mig illa. Att dom finns, är så många. Det är svårt att ta in.

Dagen började dock i en annan värld. När jag kom ner till frukost väntade den mest förtjusande födelsedagskakan. Ett chokladkex med ett litet ljus på samt ett fint kort från volontärerna, kocken och hans alltiallo Jagdesh. Och så sjöng dom Happy birthday. Fint.

Vi hade även nya elever på engelsklektionen. Samma grupp av människor, men nu föräldrar och äldre syskon och släktingar. Ingen vet sin ålder, ingen kan skriva sitt namn. Inte på hindi heller.

Pooja, denna goa kvinna, satt intill mig och skakade på huvudet över att det är mina sista dagar. Hon hade dessutom koll på att det var min födelsedag och lirkade upp en liten ask med smycken till mig. Hon hjälpte mig på med fotringarna, det är lite knepigt att få dem att sitta kvar på halva pektån där de ska vara. Alla gifta kvinnor ska ha dem, påpekade hon. Att jag inte längre är gift, spelar ingen roll. Jag behåller statusen som gift efter att en gång varit det.

Hon är en av dem jag kommer att sakna och bära med mig i funderingarna – vad hände sen? Hon är 25 år, söt som socker, gift med cementkungen, har en son och ingen egen utbildning.

Men när jag noterade att hon faktiskt läser engelska bättre nu än när jag kom, avslöjade hon att hon köpt en engelskspråkig bok som hon läser för sin mindre entusiastiska man om kvällarna.

Hon bjöd hem mig till henne i dag, i eftermiddag före engelsklektionen, på the. Nu är alla lektioner inställda, så jag vet inte hur det blir med det.

Det är fortfarande hundra grader varmt ute, så efter lektionerna i går gick Anne och jag den slingriga stigen ner till floden för att hitta svalka. Fantastisk känsla att vara på botten av en flodravin som bara har en strimma forsande vatten. Det är helt omöjligt att föreställa sig hela ravinen svällande fylld med monsunregnsforsar.

Vattnet är kristallklart, nästan medelhavsgrönt mot sandbottnen – och isande kallt.  Jag hade kaxigt tagit på mig lämpliga kläder att bada i – man badar i kläder i indien – men insåg att upp-till-knäna-bad var rimlig nivå utan att riskera reumatism.

Vi satt där länge, pratade livet och andades sval luft, tittade på ödlorna som kilade över fortfarande heta stenar och fick besök av några svin som trampade runt i branten. Ovanför cirklade, som alltid, vråkarna och örnarna. I takt med att dagsljuset viker, träder alla blå skiftningar i bergen fram. Diset stiger och jag vill, vill fånga det med kameran. Misslyckas varje gång.

Sen vandrade vi uppför branten igen och kände värmen stiga för varje kliv. Vi kom hem till campen lagom till middag. Och tårta. Kocken Neggi hade gjort en chokladkaka, hittat några tårtljus, men var för blyg för att själv bära in den. Jagdesh vinkade in Anne i köket och hon bar in tårtan med kökets hjältar tassandes bakom. Så fint att få en tårta på sin födelsedag. Larvigt, men symboliskt fint.

Mina finaste döttrar hade sänt varsin hälsning via Facebook, en i bild och en i ord. Jag visade, översatte och grät.

Så blev min 53:e födelsedag. En skiva indisk brutalrealism, lite naturmagi, kaka och kärlek.

Palampur 28 maj

Det var både trångt och stökigt i Daramshala, så det var tur vi inte åkte. Mkt har hänt se sist. Vi hade volontärmöte i onsdags och i protokollet som jag skickade till Jaipur framgick våra funderingar kring den lokala ledningen. Så i fredags blev jag åter kallad till kontoret...börjar bli en vana nu.

MEN mötet var bra. Jag, som själv är chef på min arbetsplats hemma, kunde förklara vad vi saknat – en tydlig, närvarande ledning när det knakat i organisationen; nya projektledare osv. Att de kanske behöver visa sig mer, bjuda in till samtal i stället för att sitta på kontoret och vänta sig att volontärerna (många unga under 20 år, kaxigt ska knata in och tycka till.

De passade också på att fråga efter min synpunkt om planerna att starta annan språkundervisning;tyska och svenska i Indien. Jag svarade att de flesta kommer hit för att de vill göra en skillnad, hjälpa till att förbättra indiernas möjligheter till utbildning osv, vilket vi gör med engelskundervisningen. Att lära ut ytterligare ett språk som saknar all bäring i deras vardag känns märkligt.

Sen åkte jag tillbaka till Maccleuod över helgen. Bodde på samma hotell som tidigare, Green och gick till Dalai Lamas tempel igen. Där kan jag hänga länge. Stämningen var lika stillsam som senast, även om turisttrycket en månad senare är betydligt hårdare.

Jag åt middag ihop med andra campvolontärer som också gjort utflykten. Restaurangen carpe diem hade takservering, kvällen var ljum, stjärnorna fantastiska och ett litet musikgäng spelade indiska slagdängor som alla sjöng med i. Jag åt italiensk pasta med chili, oliver, tomater och ost. Gott med variationen...

Samt drack en kingfisher. Eller två, om man ska vara petig.

På lördagen handlade jag sidenskjortor av en vänlig kvinna i en av de mer exklusiva butikerna och gick tillbaka på söndagen för att ev köpa en schal eller två. Jag stannade i närmare två intressanta timmar som avslutades med att hon bjöd in mig till sitt släkthus vid Dal Lake i Kaschmir. Jag har möjlighet att åka med en av varubilarna måndag kväll (i kväll) och vara åter i palampur lördag, för tåget till Delhi och så småningom, natten mot måndag, flyget hem.

Hon visade bilder från Dal Lake och jag bara måste åka dit. Även om jag denna gång fick tacka nej till erbjudandet. Har tidigare hört att det är bland de vackraste platserna på jorden, och bilderna av de (ännu högre) bergen runt sjön bara bekräftar den uppfattningen.

Det börjar dra ihop sig nu, en vecka kvar och jag märker att jag börjar ta avsked av allt, utsikter, theplantager, bygator, kor, tom apjä-arna. Svårt att förstå hur det blir att byta liv igen, snart.

Idag måste jag bestämma om jag ska berätta för kocken Neggi att jag fyller år på onsdag. Jag är uppmanad av ledningen att göra det, för då bakar han en indisk tårta till mig. Också ovant att ha födelsedag långt bort från nära och kära.

På dagiset har vi en pojke med svinkoppor. I sverige hade vi skickat hem honom,men alla låtsas som om det är något annat. Han får eksem när han äter för mycket godis, påstår hans mamma att doktorn sagt. Tror jag vad jag vill på... Känns kymigt att välja bort hans hand när vi ska leka, men lite självbevarelsedrift får man ha. Det är tillräckligt med bacellusker ändå på dagiset.

Vi har värmebölja, dvs runt 35 grader. Men vi är lite glada för att vi inte behöver åka till Jaipur – där har dom 47 grader. Jag inser att jag kommer att ha två riktigt heta dagar i Delhi i slutet av veckan. Får leta upp en taxi med AC och åka på rundtur. Alternativt hänga i något shoppingcenter. Men efter helgen i Daramshala är väskan sprängfylld. Trots att schalar ju varken väger eller tar plats. Det blev kanske lite mer ändå, nån gudafigur och så...

Och så köpte jag skor. Japp. Mina vänner brukar säga att jag knappt hinner landa utomlands innan jag handlat skodon, men denna gång tog det sju veckor. Och skorna är syrenlila plastflipflops med små masserande nabbar under fotsulan. Kostade 16 kronor... inte så mkt fashinista över det inköpet. Men sköna är dom. Och tysta, till skillnad från de utslitna flipflops jag snattrat runt i sen jag kom till Indien.

Nu ska jag skriva rapport om alla barn och alla engelskelever. Och städa mitt rum. Provpacka gör jag i morgon. Måste nog kasta ut mer av det jag hade med mig hit, som det verkar.

Dagen rivstartade halv fem med det mäktigaste åskstormvädret hittills. hela huset vaknade och folk sprang ut på balkonger för att hämta in tvätt, stolar flög omkring och bambuskogen utanför knäcktes som tändstickor. jösses.
Sen när vi äntligen somnat om, försov vi oss flera stycken och fick rivstarta igen.
Sara åkte hem i dag, tidigare än tänkt pga sjukdom i familjen. En på alla sätt sorglig stund. Hon var den sista av mina reskompisar som varit med sen början av april.

Vår engelsklektion blev rena picknicken när Manju hämtade hemodlade gurkor och chilisalt som vi mumsade på medan vi konverserade kring olika gruppbilder. En kvinna med två barn är ingen familj för de indiska kvinnorna, det är en fd familj.

Under middagen i campen i kväll pratade vi en del om vår bild av oss kontra de vi möter här, om de rika europeerna som dyker upp och försöker göra nytta samtidigt som vi shoppar loss och som delvis skäms över att vi har den möjligheten. Jag berättade att mitt banktrassel känts som en nyttig läxa. Och när jag sen kom upp på rummet fick jag beskedet att det har löst sig och att jag åter kan använda visa-kortet. Märklig känsla....
Återstår att se hur jag använder min nyrikedom...

I India Times läser jag om cricketstjärnan som våldtäktsanmältse, om att grundvattnet är förorenat i alla indiska städer och att rupien rasar. Resten av världen är fragmentarisk, Kate Blanchett ska spela flata, Brad Pitt nånting jag inte minns och Kim Kardashian ska resa till Indien. Och så jordbävning i italien, japan och bulgarien. HM indien ligger i skarven mellan alla jäkla plattor som finns och mitt emellan de nu drabbade områdena, tänker min jordbävningsnojiga kontrollhjärna.

Elen har inte funkat under stora delar av dan, och varmvattenberedaren läcker. Men en liten beredare finns i köket och när elen gick igång fick jag några liter att bära tre trappor upp. Det var en skön dusch.