indienrapport

Palampur 31 maj

En snopen dag. Jag hörde regn i natt och var lite lycklig eftersom det skulle kunna innebära lite svalka. Men det var inte regn, det var varmvattenberedaren som gått sönder...

Så vi blev utan morgondusch. Sen gick elen. Och när vi skulle planera dagens jobb fick vi veta att hela delstaten strejkar i protest mot de höga bränslepriserna. ALLA strejkar.

Så nu sitter jag här och försöker formulera alla tankar från gårdagen.

För just när man tror att man sett det fattigaste och skitigaste av barn, dyker fyra nya barn upp på dagis. Deras föräldrar jobbar tillfälligt i trakten med skörden och de har automatiskt rätt att få plats på närmsta dagis – som råkar vara vårt. Barnen, tre pojkar och en flicka har ytterligare fyra syskon som jobbar med föräldrarna. Ingen av dom vet hur gamla dom är och ingen av dem har varit i närheten av en skola, trots att flickan måste vara runt 11-12 år.

Dom har kläder som inte ser ut som kläder, lappat, trasigt och i obestämda färger. Två saknar skor, en pojke har alldeles för stora och varma gympadojor och den fjärde hålslitna flipflops. Dom kliar sig intensivt i tovigt hår och hudfärgen är närmast grå.

Allt dom gör, gör dom storögt, intensivt och girigt – lyssnar, repeterar engelska ord och bokstäver, leker med dockor, klossar och bilar och äter.

Dom berör mig illa. Att dom finns, är så många. Det är svårt att ta in.

Dagen började dock i en annan värld. När jag kom ner till frukost väntade den mest förtjusande födelsedagskakan. Ett chokladkex med ett litet ljus på samt ett fint kort från volontärerna, kocken och hans alltiallo Jagdesh. Och så sjöng dom Happy birthday. Fint.

Vi hade även nya elever på engelsklektionen. Samma grupp av människor, men nu föräldrar och äldre syskon och släktingar. Ingen vet sin ålder, ingen kan skriva sitt namn. Inte på hindi heller.

Pooja, denna goa kvinna, satt intill mig och skakade på huvudet över att det är mina sista dagar. Hon hade dessutom koll på att det var min födelsedag och lirkade upp en liten ask med smycken till mig. Hon hjälpte mig på med fotringarna, det är lite knepigt att få dem att sitta kvar på halva pektån där de ska vara. Alla gifta kvinnor ska ha dem, påpekade hon. Att jag inte längre är gift, spelar ingen roll. Jag behåller statusen som gift efter att en gång varit det.

Hon är en av dem jag kommer att sakna och bära med mig i funderingarna – vad hände sen? Hon är 25 år, söt som socker, gift med cementkungen, har en son och ingen egen utbildning.

Men när jag noterade att hon faktiskt läser engelska bättre nu än när jag kom, avslöjade hon att hon köpt en engelskspråkig bok som hon läser för sin mindre entusiastiska man om kvällarna.

Hon bjöd hem mig till henne i dag, i eftermiddag före engelsklektionen, på the. Nu är alla lektioner inställda, så jag vet inte hur det blir med det.

Det är fortfarande hundra grader varmt ute, så efter lektionerna i går gick Anne och jag den slingriga stigen ner till floden för att hitta svalka. Fantastisk känsla att vara på botten av en flodravin som bara har en strimma forsande vatten. Det är helt omöjligt att föreställa sig hela ravinen svällande fylld med monsunregnsforsar.

Vattnet är kristallklart, nästan medelhavsgrönt mot sandbottnen – och isande kallt.  Jag hade kaxigt tagit på mig lämpliga kläder att bada i – man badar i kläder i indien – men insåg att upp-till-knäna-bad var rimlig nivå utan att riskera reumatism.

Vi satt där länge, pratade livet och andades sval luft, tittade på ödlorna som kilade över fortfarande heta stenar och fick besök av några svin som trampade runt i branten. Ovanför cirklade, som alltid, vråkarna och örnarna. I takt med att dagsljuset viker, träder alla blå skiftningar i bergen fram. Diset stiger och jag vill, vill fånga det med kameran. Misslyckas varje gång.

Sen vandrade vi uppför branten igen och kände värmen stiga för varje kliv. Vi kom hem till campen lagom till middag. Och tårta. Kocken Neggi hade gjort en chokladkaka, hittat några tårtljus, men var för blyg för att själv bära in den. Jagdesh vinkade in Anne i köket och hon bar in tårtan med kökets hjältar tassandes bakom. Så fint att få en tårta på sin födelsedag. Larvigt, men symboliskt fint.

Mina finaste döttrar hade sänt varsin hälsning via Facebook, en i bild och en i ord. Jag visade, översatte och grät.

Så blev min 53:e födelsedag. En skiva indisk brutalrealism, lite naturmagi, kaka och kärlek.