indienrapport

Palampur 13 maj

Jag minns inte längre vem som första sa det, men det har blivit vårt mantra på campen. Dvs det som utgör rubriken.
Allt är möjligt, eller görs möjligt. Om man frågar i en fallfärdig butik om de har Nescafe blir man genast invinkad med huvudnickningar. Sen startar ett frenetiskt letande - på hyllan för schampo och andra mindre troliga kaffeställen. Har man tur har någon stuckit iväg till grannbutiken som faktiskt har nescafe, men ibland får man i stället det lätt generade leendet att "sorry madam" inte i dag.
Ordet nej existerar inte. Har man bara lärt sig det minsar frustrationen över det man uppfattat som en möjlighet, men inte är det. Aldrig har varit det. -det närmaste man kan komma ett nej är "i will try". Som betyder "tyvärr, helt omöjligt".
Jo, nej existerar visst. En indier tackar alltid nej när något bjuds. Först efter tre nej, kan man få det rätta svaret, nämligen ja, tack.
Också något som tar tid att lära sig.

Idag har vi gjort en utflykt till pilgrims templet för Shiva i Bentjeuit ett par mil härifrån. Utsikten från tempelklippan ner över ravinen, upp igen över flera skikt av blåskimrande foothills mot de svarta, snöklädda topparna av Himalaya, tar på riktigt andan ur en. Tänker på Malmöslätten och önskar att jag kunde ta vyerna med mig hem. Fotografera blir - som jag sagt tidigare - bara larvigt platt.
Shivatemplet var utskuret ur sandsten och uppgifterna om när det byggdes varierar beroende på informationskälla. Som vanligt, höll jag på att säga. Årtal och avstånd är rätt oväsentliga uppgifter har jag upptäckt. Kartorna är skrattretande oprecisa.Och alla har förbehållet i liten skrift att de inte är i korrekt skala...

Vi blir ständigt tilltalade och nyfiket utfrågade;; varifrån kommer ni, var är era makar, hur länge stannar ni, vad har ni sett av indien osv. Vid templet av två militärer som blygt berättade att de minsann också sett en del av världen, nämligen Israel. När frågorna tar slut, tackar de med Namaste och backar iväg.
Ofta kommer barn fram, de modigaste säger "hello" och de allra modigaste sträcker fram handen för att hälsa. Sen rusar dom fnittrande tillbaka till kompisgänget eller familjen, som alla ler, öppet och vänligt. Inte en enda gång har jag känt mig illa till mods, eller otillbörligt bemött.


Läster india times söndagsbilaga. Lite bofors, lite Hillary Clinton, lite bussincidenter där ravinkanten kom för nära, lite domestic problems, som mannen i Rajastahn vars andra fru sa nej till mannens planerade tredje hustru. Hon blev uppeldad och maken är på flykt. I lågorna omkom även parets tvååriga dotter. 

Och kontaktannonserna. Eller matremoneals, snarare. Brud sökes, ljushyad, intelligent, huslig. Kast inget probelm, men alla fruar måste sluta jobba vid äktenskap. Till och med föräldrar till indier i övriga världen annonserar efter en värdig fru till den alltid välutbildade, ekonomiskt oberoende sonen med fantastiska framtidsutsikter.

fascinerande.
Solen dalar och dagen är fortfarande ljum. Snart söndagsmiddag. Och förresten, igår delade Sara och jag på en Kingfisher Beer. The light one. Gott till lördagsmiddagen.

I eftermiddags stannade vi till vid cafeet vid floden och drack en lassi och en kaffe. Söndagslyx.