indienrapport

23 april

Nu vet jag var John Cleese fick inspirationen till sketchen " the minstery of silly walks". Han måste ha varit vid Wagha Border vid gränsen mellan Indien och Pakistan.

Varje kväll anordnas en flaggceremoni som symboliserar vänskap mellan länderna. I ceremonin ingår att respektive lands militärer paraderar fram och tillbaka på respektive sida om gränsen, tydligt utsatt med jättelika grindar intill varandra. och som dom paraderar. nånting mittimellan janne långben och cleese. och gravallvarliga. dessutom har dom en hattprydnad som påminner om en utslagen solfjäder. oranga på indiska soldager och gröna på de pakistanska.

Vi såg en sån ceremoni i lördag och det var lite som att befinna sig mitt i mff-klacken. Det finns en publikarena på den indiska sidan och en på den pakistanska. och så en hejaklacksledare på bägge sidor. "hindustan, hindustan" skanderas på ena sidan, "pakistan, pakistan" på den andra. alla befann sig i ingenmansland, med portarna på var sin sida om oss.

Att notera. i den indiska klacken sitter män och kvinnor tillsammans. i den pakistanska har de varsin läktare. den ena brokigt färggrann, den andra vit eller grå.

Det var 40 grader varmt och solen bakade läktarna under sen eftermiddagstimme och de få utländska gästerna mest gapade åt spektaklet, och fotograferade förstås.

Bilresan till östra Punjab tog sex varma timmar. Under vägen dit funderar jag på alla uppmaningar som dyker upp skyltledes. "Save our lepards", uppmanar en skylt strax utanför hemstaden Palampur. ok - jag visste inte ens att vi hade leoparder.

"English vine and beer" pekar en skylt mot ett litet ruckel. Engelskt vin... njae, kanske inte, väl?

"Better late then ever" filosiferar en skylt längs kringelikrokvägen med stupen. Bra tänkt, men kanske inte så stort genomslag bland de bilister vi möter för just den uppmaningen, tycker jag.

Reklamskyltarna för diverse inrättningar är som regel solblekta, men påkostade. på en liten tegelhydda med vasstak har innehavaren av en hårsalong spikat upp en gigantisk skylt med bilder av leende, välfriserade västerlänningar och texten " Advanced haircuts".

I punjabs största stad Amritsar blir vi inkvarterade i ett svalt och hyfsat flådigt hotell. Petra börjar bli riktigt förkyld så hon får eget rum, medan Wenche och jag delar ett gigantiskt rum med en lika gigantisk fläkt i taket.

Efter flggceremonin vid gränsen far vi tillbaka till Amritsar och äter lunch på ett lindrigt rent hak, med klisterflottiga menyer och en toa man helst inte använder. Men "if you have to go, you have to go".

Maten är dock vansinnigt god. olika vegetariska röror, raita och rispudding till efterrätt. Allt för cirka 18 kronor. Vattnet till kostar typ 2 kronor.

Sen promenerar vi (och några tusen till) de få kvarteren till Det gyllene templet för att se det i kvällsljuset. Vi lämnar in skorna i en garderob och köper en inte särskilt klädsam orange liten schal att täcka håret med. sen promenerar vi barfota på gatan fram till tempelporten, där vi tvättar fötterna innan vi får gå in i en gigantisk rektangulär tempelgång. I mitten en stor bassäng och i mitten av den templet som upplyst i nattljuset glöder av de 100 kilo guld som domen är täckt med.

Det är tusentals människor på plats, men ändå lugnt och fridfullt. Några ber, några har somnat i valven, några köar för att passera genom templet. Vi betraktar det bara i kväll och ska återkomma i morgon för en längre visit.

Sen barfotapromenaden tillbaka på den skitiga gatan, och bil tillbaka till hotellet. Rejält slut efter en lång dag som började i ottan i Palampur.

Natten blev sömnlös, eftersom nån liten bacellusk inte trivdes i min mage. Men tack och lov hade det stillat sig på morgonen och efter en thefrukost for vi tillbaka till templet. Jag valde dock bort köandet till insidestitten och vilade i en tempelgång, vilket var extremt underhållande i sig. Sikher, hinduer, muslimer, alla i olika klädesvarianter.

En tonårig sikh som satte sig bredvid mig visade hur de hanterar sitt långa hår under turbanen. Halva håret, det understa flätas. överhåret kammas framåt och sätts i en knut i pannan. Sen läggs flätan från nacken och upp på huvudet, och så lindar de turbanen kring detta.

Jag är den enda vita personen på plats och får mycket och ogenerad uppmärksamhet. Det tas bilder, det skakas fram och det testas rätt många gånger om jag i alla fall inte kan prata lite punjabi. Någon familj försöker tom mata mig med medhavda grönsaksbollar, vilket jag på teckenspråk försöker artigt tacka nej till.

Sen besöker vi den park där massakern av hundratals sikher begicks 1919 och som blev starten på Ghandis non-cooperation movement, dvs passivt motstånd.

Därefter hade vi "freetime" för lunch och shopping före hemresan. Jag visste att Kanika skulle leta brudkläder och hängde med henne. Hängde är ordet, för vi tog en cykelrikscha som bara nästan höll ihop och fick klamra oss fast vid varandra medan tuc-tucs, bilar och lastbilar trängdes med oss på bensinosande gator.

I ett i stort sett stängt shoppingcente var tygaffären öppen och efter en del diskuterande hittade kanika en utstyrsel hon ska bära på festen efter bröllopet, som är den 25 juni.

Jag har nog inte riktig hämtat mig än efter chocken av svaret på min fråga om hur hon träffade sin blivande man. Hon, denna kloka, vackra 23-åriga kvinna är föremål för ett arrangerat äktenskap. Hon har träffat mannen tre gånger. Efter bröllopet måste hon sluta på Idex för att bosätta sig med maken och hans mamma i hans hemstad, där hon inte känner någon. Kanske kan hon få jobb som lärare, hoppas hon. Svårt att förstå och ta in.

Bilfärden hem var lång och het. om himachal är en mit uttryckt kuperad delstat, är punjab som Dalbyrakan hemma, fast med ökentemperatur. platt, platt och hett, hett. Vi belönas dock med en riktig Lejonkungenhimmel, när vi närmar oss hemtrakterna. Terassodlingar i solnedgång, en slingrande flod och småbyar med blinkande ljus.

Sen bara sängen. Efter ännu en dag med tusen intryck.

Idag en rolig arbetsdag. Vi genomförde våra föreslagna ändringar och hade delade grupper, med mkt mer koncentration och ro med uppgifterna för dagisgruppen. Efter det hjälptes vi åt att tvätta alla skitiga plastleksaker och ungarna var riktiga hejare i vår lilla produktionslina. Dom hjälper till med tvätten hemma, förklarade Ruchika. och det märktes i skrubbandet och sköljandet.

Vi hade vår första matlagningsklass i dag och lärde oss göra snackset Pakora, friterade grönsaker, lök och potatis och chai, theet som dricks kryddat med riven ingefära eller kardemumma.

Vår lilla engelsklektionsgrupp blir bara större och större. i dag räckte inte pennorna till för alla intresserade. Så himla kul med entisiasmen.

Sen har jag tvättat mina kläder, betittad av diverse apor på balkongen utanför. Dom här verkade mer vänskapliga än deras stora, håriga ledare. Dom satt mest och gosade med varandra när jag gick ut och fyllde på hinken med varmvatten. Nu är det dags för middag!